Jorrit Boekel, Centrum OK, augusti 2020
Orientering är svårt för en nybörjare som jag var en gång: i min första skogstävling (ÖM5, 2011) bommade jag 45 minuter på en kort sträcka, jag hade ingen GPS men jag gjorde ungefär samma bom som Henrik visar här. Och jag förklarar fortfarande för nya bekanta att jag som 30-åring en gång fick 5 minuters stryk på Luffarligan 2011 av någon som var född 1937. Jo, de publicerar födelseår på luffarligan, eftersom de inte har åldersklasser. Sporten var alltså mycket svårare att behärska än jag inledande trodde, jag minns en hel del frustration alla gånger jag kom med trötta ben i mål till omklädningen i Kärrtorp, och såg att de andra redan hade duschat.
Sen dess har jag upplevt att min utveckling går i tydliga steg: man hittar någon ny kunskap, sen är man på en platå ett tag tills man hittar nästa. Det enda som har varit relativt lätt var löpningen: jag har ett långt förflutet av konditionsidrott och väger inte så mycket mer än Musen per längdenhet. Därmed har jag varit konditionsmässigt lättränad och haft bra spurttider sen jag började. (Nog om det nu, även inflyttade får lyda under Jante.) Det hjälper ändå inte att springa fort när riktningen är fel, snarare tvärtom. Och skogslöpning kräver också mer än bara kondition och "vanlig" löphastighet, jag kommer ihåg en period där jag sprang med de snabbaste i klubben på asfaltsintervaller, men fick spö i ren hastighet i skogen av "långsammare" löpare. Höga knän, uppför och nedför, forcera hyggen och grön skog är inte samma sak som 3000m bana. Men även om det blev lite bättre av att träna att springa hårt terräng, så förblev orienteringen det svåra. Ett till problem är att det inte riktigt går att träna en person tekniskt som man gör i andra idrotter (eller simskolan) där man ser vad utövarna gör. OL-löpare springer ju bort in i skogen, och dessutom sker hälften av sporten inne i huvudet. Jag tror absolut att vissa verkar ha mer talang för själva orienterandet, men för mig satt det mycket längre in än jag hoppades på i 2011.
Men efter ett tag i Centrum OK blev jag lite bättre på att orientera och kunde springa svarta banor. Tyvärr med väldigt växlande resultat. Snabba sträckor avlöstes av 10-minuters bommar, så mina bästa resultat var masstarter där man kunde hänga och syfta lite rätt med kompassen för att undvika fel gaffel. Höjdpunkten i kategorin var Tiomila 2013, sista sträcka i omstart, där jag visste att jag hade samma gaffel som Jerk, och bara hängde på. Det var ändå rätt tufft för han sprang jäkla fort, men det gick och jag hade aldrig sprungit OL så fort eller långt.
Efter det var det lite som om jag inte gjorde framsteg alls, och nåt år senare bestämde jag att göra nåt åt det. Jag förstod att flaskhalsen var min orientering, jag kunde i princip bomma 15 minuter, men bara springa ikapp 1 minut. Så jag började analysera mina lopp, slutade med nästan all träning som inte hade karta, blev med i Fakirgänget när jag kunde ha sovit, gick med i Järla som träningsmedlem för att maxa antalet kartträningar per vecka och efter ett tag blev det lite bättre. Taktiken var att jag måste öva karta för att snabbt kunna översätta terräng-karta och tillbaka. Löpträningen fick jag på kuppen när jag ändå sprang orientering. Och min teknik var då på en sån nivå att jag oftast hade kondition kvar till upploppet. Det var någon gång här jag också upptäckte det utmärkta elitskola-dokumentet av OK Orion. Jag började förstå lite bättre hur man orienterar (förlänga, sista säkra, etc), och bommarna blev mindre.
Men jag undrade fortfarande, hur slår man rävar som Linus, maskinen Ågren, eller Oskar Karlin när han är otränad? Jag fann mig på en platå igen, då någon sa ungefär att
om du inte sträckbommar mer än fem minuter, fem tävlingar i rad är du en OK orienterare.
Lät rimligt tyckte jag, men det var jobbigt att veta, för jag gjorde >5-minuters bommar på var och varannan tävling. Nästa steg blev att jag läste elitskolan en gång till och fick ut en till viktig sak som kanske kom bort förra gången: jag måste planera sträckor. Ordentligt, på riktigt. Så på O-ringen 2018 skrev jag en lapp till mig själv, sparade den i kompassfodralet, på den stod:
Har du allt? Glöm inte pannband, justera kompassband (i sidled, jag har en str8)
- Planera sträckan
- Spring ut lugnt
- Läs framåt, kompassa
- Lugnt in
- Repeat
Detta gjorde jag ändå inte exakt, men sträckplanerandet funkade lite bättre då jag tog mig tid, och jag kom in i en bra koncentration före tävlingen, som jag behövde. Ett annat tips är att ha starttid, eller om du har fri starttid, hitta på en. Min koncentration ökas enormt för jag blir nervös av starttider. Eller av att springa stafett, vilket ledde till ett av mina allra bästa lopp hittills på Rånäs 2019, där jag sprang väldigt koncentrerat och lite defensivt. Be mig inte att springa startsträckan bara, det har inte funkat så bra än så länge.
Då hade jag bara ett steg kvar för att bli elit. Jag skämtar såklart men det fanns bara ett steg kvar tills min nuvarande nivå. Och det steget formades av att jag hittade Thierry Gueorgiou's berättelse om hur han vann VM guld på medel 2004, sträcka för sträcka. Jag var säker på att jag hade läst den förut, men den här gången (2020) blev det en eye-opener. Nu visste jag att jag skulle:
Detta kulminerade i KM långdistans 2020, som jag vann, vilket var otroligt oväntat, för mig. Jag lyckades inte med alla sträckor, t.ex sprang jag till K2 istället för K6, och var inte alls snabbast på många sträckor. Men de andra bommade mer än jag. Jag gjorde såklart inte precis som Thierry gjorde, men lite grann som hållpunkterna ovan, och viktigast: jag läste dokumentet innan tävling, hade exemplen och tänket färskt i huvudet och därmed koncentration hela vägen in i mål. Två veckor senare blev det tyvärr ändå pannkaka på medel KM, trots att jag upprepade proceduren. Jag var då totalt övertänd pga den tidigare vinsten, sprang för fort, och bommade redan ordentligt på väg till ettan. Sedan är medel en annan femma då man måste vara snabb även i sträckplaneringen, medan man på långdistans har lite fler sekunder på sig att välja väg, i mitt fall ofta stillastående bredvid en kontroll.
Gueorgiou nämner det där också, "feature selection", vilket är att välja viktiga terrängföremål från kartan som hållpunkter, som sagt är detta nåt som kan vara ännu viktigare att göra snabbt på medeldistans. Detta borde man kunna träna lite grann hemma också:
Studera gamla kartor och livelox
sa Rune (1937) på Vinterserien då jag klagade om brist på kartövning. Att välja terrängföremål är även viktigt då om man gör det rätt, så behöver man inte sänka farten lika mycket på väg in till en kontroll. High speed, no mistakes, det där är riktigt svårt än. "Tyvärr" blir kondition allt viktigare ju mindre man springer i låg fart, men den blir nog bättre ändå när man springer med hög hastighet. Förhoppningsvis springer jag nu åtminstone med "few mistakes", och inte med "highly variable speed, big mistakes."
Sen vill jag ha kul också, och jag vill inte leva som en elitidrottare eller en elitmotionär. Även om orientering för mig är extremt givande träning, framför allt jämfört med t.ex. gym eller löpning. Då brukar jag tänka på de följande:
Den bästa träning är den som blir av (allmän visdom)
Träna så lite som möjligt för att bli så bra som möjligt (Martin Regborn)
Tänk bara på att träna det rätta, det som du vill bli bättre på. Att träna ett extra pass styrke kommer göra mig starkare men inte bättre på kartläsning, mer än marginellt som sidoeffekt. Däremot är det bra för min hjärna med alternativa träningsformer som omväxling när det passar. En annan sak är att jag bor rätt nära väldigt bra orienteringsskog, och tränar en del ensamt. Men jag vill för all del inte glömma att det är viktigt att träffa (klubb)kompisar, även om det innebär att springa ett intervallpass på asfalt någon gång ;). Arrangera träning och tävling lär man sig också av.